I tisdags var det dags för ännu en arbetsvecka att börja, näst sista innan semestern dock! 😀
Men när Claes skulle gå upp å byta på Anton, så gick larmet, å det låter rätt skapligt högt skall tilläggas, så han kommer ned med Anton i famnen, jag går och försöker stänga av larmet, vilket visade sig vara omöjligt. Claes ger mej den 9 månaders gamla parveln och försöker själv, får hålla för öronen på ungen medan mina egna öron får stå ut med ett tjutande som gör att man nästan mår dåligt så högt är det. Efter några minuter tystnar larmet samtidigt som Anton börjar bli rätt tung att hålla. Claes går upp igen, och gissa vad som sker? Precis, larmet går ytterligare en gång, men nu säger Fredrik åt mig att ta ut ungen istället, vilket jag inte tackar nej till, måste bara förbi sirenens källa först där det låter om än ännu högre. Först nu börjar Anton skrika på riktigt, men får efter lite fipplande upp låset samtidigt som jag håller barnet med andra armen och kommer ut på gatan. Även här hörs larmet, men långt ifrån öronbedövande. Efter några minuter slutar larmet igen och vi går tillbaka, nu känns öronen helt mosiga och minsta höga ljud får det att kännas som mina öron ska gå sönder. Hade ont i huvudet hela dagen fram till sent på eftermiddagen, lagom lustigt…