Ett år har nu gått sen Sofias olycka, å måste säga att hon repat sig väldigt bra under det året. När pappa berättade vad som hänt för strax ett år sedan så var det något som skar djupt inom mig (pappa var nog en av de få som förstod hur allvarligt det var), visserligen kände jag inte Sofia på samma sätt som jag gör nu (<3), men det var ändå ett väldigt tungt besked (å då kan jag inte ens föreställa mig hur det var för Sofia att höra det när hon vaknade upp). De första veckorna var väldigt ovissa vill jag minnas, det var inte ens säkert att hon skulle kunna gå å prata, eller ens leva vid något tillfälle. Så nu när man ser henne, så har ju det skett otroligt mycket förändringar, tycker du kämpat på riktigt bra, underbart å se!
Men hade det inte varit för olyckan, så skulle vi kanske inte (troligtvis inte iaf) kalla oss för pojk- å flickvän nu, å det är något jag inte hade kunnat ana att det skulle bli så här bara för ett år sen eller två eller tre (eller ja, sen alltid :p). Men jag är väldigt glad att vi träffades (förstås så hade ju det varit trevligt å träffats om inte Fia hade skadat sig ö.h.t. förstås, jag vet inte om jag hade kunnat/orkat träna upp allting igen som hon fått göra, så det är otroligt strongt gjort!) på den här ”nivån”, för, å de här kanske låter klyschigt, men vilken underbar tjej det är!! Brukar inte dela känslor, än mindre på nätet, men är över öronen förälskad iaf 🙂
På tal om det, eller ja, huvudpersonen ifråga mer kanske, så åkte jag hem till henne i Göteborg i lördags eftermiddag efter jobbet (hade vrålbråttom från jobbet; äta, duscha, packa å göra sig i ordning på en timme, kom till stationen med tre minuter tillgodo, inte illa!)
för sen vidare till en av Sofias kompisar på födelsedagsfest i Billdal. Kände ingen där förutom Sofia själv, men det var mycket trevliga människor, så det blev helt klart en bra festkväll, som för en gångs skull var en hemmafest i ett stort hus, såna fester är man inte på allt för ofta inte, borde man dock vara, för dom har en tendens å bli betydligt roligare än förfest å sen bara ut på krogen! Sov över där å gick senare på söndagsförmiddagen i regn å blåst till bussen, söndagen var f-n i mig svinaktigt kall, höll på att frysa som en liten gris när vi gick till bussen å sen när vi planerade att åka å hälsa på Sofias nygifta kusin Mia å hennes man Staffan. Fick god mat i form av lax å couscous + tillbehör, så det var helt klart värt att stå ut med kylan lite (väderoptimist som man är, så gick jag i knälånga shorts å t-shirt bara).
Sofia har varit på mig att börja använda hjälm när jag cyklar, å på något sätt kom det på tal å jag sa att jag hellre skulle ha en skate-hjälm om jag måste välja, det visade sig att Staffan hade en skate-hjälm som han inte använde, utan den fick jag. Var ju bara å tacka å ta emot, jag hade känt dom i 3h å så ger dom mig en hjälm 🙂 Snacka om schyssta människor! Sofia blev inte helt lottlös heller, hon fick en röd vindjacka tror jag det var, passade ju bra med tanke på vädret med. Sen tog vi spårvagnen hem å uthärdade ytterligare kyla innan det var dags för en varm dusch å bara ta de lugnt resten av söndagen. Sov så himla gott natten mot måndagen med, väl värt att nämnas! 🙂
Idag måndag, eller ja, nu har det hunnit bli tisdag, så gick vi upp vid kvart i åtta så jag skulle kunna hinna med tåget som gick kvart i nio till Vbg. Söt å snäll som Sofia är så följde hon mig till tåget, å redan några minuter efter tåget åkt iväg, så kändes det tomt utan henne, längtan å saknad av någon är ju märkligt underbar känsla, att man kan sakna någon så fort efter man skiljts åt, det måste vara positivt på något vis, även om det så klart är betydligt mer positivt när man umgås, svårt å förklara, hoppas ni förstår vad jag menar iaf.
Men nu ska jag nog definitivt sova så jag orkar upp imorgon för ytterligare en dag på jobbet, 2st på förmiddagen som jobbar, 3st på eftermiddagen. Klart olajbans, hoppas det inte blir allt för många kunder imon så man slipper stressa ihjäl sig. Nytt spel, StarCraft II, släpps imorgon så lär väl bli en massa kids som ska springa in i affären kan jag tänka… men som sagt, nu var det dags för sängen.
