..ungefär så känner jag mig nu, som en benlös groda, det vill säga hopplös men framför allt kanske maktlös. Fia har inom loppet av fyra dagar varit på akuten två gånger, varav den andra gången är idag och vad jag vet så har hon inte fått hjälp än (trots att hon varit där i drygt 12h och även varit där i torsdags!!). Svensk sjukvård kanske verkar bra utåt sett, men verkligheten inifrån är någon helt annan…
Fia har idag haft enorma ryggsmärtor och huvudvärk, vi skulle firat lugn nyår i Hajom imorgon men det lär inte bli tal om eftersom att den enda positionen som är genomlidbar är i sidoläge. Bara att resa sig upp halvsittande är en pärs, tänk er då att bara gå till bilen eller sitta i den eller än mindre fira nyår, låter inte så angenämt eller tänkbart.
Resultatet blev att ambulans fick komma och hämta henne vid middagstid idag, och jag kan säga er att det är något väldigt gripande att se sin flickvän föras iväg på bår av ambulansförare, det går inte att beskriva.
Maktlösheten man känner när läkarna inte kan lösa Fias problem och hon gråtande ber mig att lösa problemet så är den total; men om jag känner hopplöshet inför det så är det nog ingenting mot vad Fia känner som redan fått kämpa 3½ år efter sin ridolycka. Det verkar, som hon säger, aldrig ta slut helt enkelt. Men tillsammans är vi starka och ska klara av även det här, för vi ska åka till Thailand nästa jul och innan dess ska vi hinna med att fira Fias mamma I-Bs 60-årsdag i Barcelona.
till sist vill jag bara säga: SVENSK VÅRD SUGER OCH DET BEHÖVS KLARA EFFEKTIVISERINGAR FÖR ATT LÖSA PROBLEMEN!
